StinaStorkbett

Det var inte värre än så. Fast hon har lightvarianten, bara små prickar på bakhuvudet. Skönt det.

"Storkbett är en samling ytliga blodkärl och de är helt ofarliga. Storkbett försvinner av sig själva och ingen behandling ges. I pannan försvinner de oftast inom det första året, i nacken kan de finnas kvar några år.
Symptom: Storkbett ses som ljusröda, oregelbundna och icke upphöjda fläckar som framträder i nacken, på ögonlocken eller på näsan."

Läkarbesöket gick bra och Stina är en så duktig tjej, inget grin och gnäll, hon bara tittar storögt på allt och alla, studerar.

Fast sen när vi skulle gå hem, hon och jag och vagnen så hade det kommit typ en dm snö på all snö som redan är överallt. Åh, herregud vad jag fick slita! Vår vagn är inte direkt gjord för terrängkörning med sina små hjul framtill. Vi hade inte en tanke på att det kunde bli värsta vintern i Borås sen 1979 när vi valde vagn direkt. Men men, slet och drog, lyfte och stånkade oss hem. Kände mig lite som Emil i Lönnerberga när han ska ta Alfred till doktorn i Mariannelund. Folk stirrade, fnissade, fällde skojiga kommentarer och några på vägen frågade om de skulle hjälpa till... Men hem kom vi till slut, svettig och helt slut. Puh!

Idag vet jag inte vad vi ska hitta på, det är ju fredag och allt. Får väl käka nån extra gott till kvällen och hoppas det går nåt bra på tvn. Som vanligt alltså. Lugnt och fint.

Nu ska jag bränna på lite mer kaffe och väcka Chris.