Ajaj!

Varför har inte någon berättat för mig att detta med att vara förälder ger en ständig känsla av dåligt samvete? Aldrig räcker man till, man är för sträng, man är för trött, man är för tråkig, man är inte pedagogisk. Och det känns jättehemskt att jag tycket det är skönt när hon sover middag. Vi går inte så ofta till gungparken. Och så får hon titta på tv, det kan ju aldrig vara bra för utvecklingen... Kanske sjunger vi för lite? Jag kan inte så många ramsor heller.

Den här morgonen har vart en såndär ajaj-morgon. Allt pillar hon på och jag är ändå inte hälften så sträng som C, men när hon pillar i el-uttag och flyttar rumsbordet så är det stopp. Och hon blir verkligen skitarg när man säger åt henne. Alltså hon har börjat lägga sig på golvet och vrångskrika, slänger sig dramatiskt på mage och vrålar, sen tittar hon upp och kollar efter om man tittar på henne. C tycker vi ska ignorera henne när hon gör så, men jag som tydligen är blödig kan inte låta bli att kanske inte tröst-gulla (för det måste ju bli motsatt effekt i längden) men avleda/få henne på andra tankar. Jag vet inte vad som är rätt.
Fast lite full i skratt blir man ju, hon är ju bara elva månader och redan maipulerar hon liksom. Dessutom har hon ett jävla humör och är väldigt lik mig i det där med att bli blixtförbannad.

Stina i dagens outfit (min unge lär ju inte bli bortskämd med dyra märkeskläder i alla fall, haha!)
Klänning: Gekås
Stumbyxor: Gekås (present)
Body: Gekås
Stumpor: Lindex